Fotboll - ja, det började på lekplatsen i Vallby, i stort sett på samma gång som jag lärde mig gå. Vi dribblade, vi sköt
    och vi spelade tvåmål så länge det var ljust och vi fortfarande såg bollen. Så småningom blev vi större och tränade i
    mer organiserad form på Vallby idrottsplats. I tioårsåldern började man försynt titta till laguppställningen, som sattes
    upp av pojklagstränaren (och tillika handlanden) Torsten Persson, på anslagstavlan vid väntsalen. Plötsligt en dag
    stod namnet där, visserligen bland reserverna, men glädjen var oerhörd. Att för första gången springa in på Vallby
    idrottsplats i den gröna tröjan och de vita byxorna, vilket innebar att man representerade Vallby-Salarps IF, satte
    spår i en liten pojkes själ. För livet. När jag idag åker förbi den transformator som står där idrottsplatsen en gång
    fanns, 100 meter innan Ludvigs mölla, då känns det tomt. Jag kan fortfarande, lätt, för min inre syn se Sven-Albins
    nuna sticka ut genom den lucka där han sålde läsk och godis. Och jag kommer aldrig att förstå Simrishamns Kommun.

   

Vallby-Salarps IF
 Föreningen bildades
 1937 men tyvärr blev
 det omöjligt att driva
 föreningen vidare och
 den lades ner 1982.



               Läs mer!


    Som synes har jag valt att ge de två föreningar som jag på ett eller
    annat sätt varit personligen involverad i, alldeles egna länkar. I övrigt
    måste jag tillstå att mitt svenska favoritlag, föga överraskande, är MFF.
    Jag flyttade till Malmö alldeles i början av 1968 och bodde kvar där i
    drygt 10 år. Det var ytterst få hemmamatcher som missades och MFF var
    ett fantastiskt lag. Eric Persson var den store ledaren och på plan fanns
    sevärda spelare på varenda plats. Internationellt är det ett par favoritlag
    jag vill nämna. Ajax Amsterdam blev tidigt favoriter med spelare som
    Cruijff, Neeskens, Hahn, Suurbier, Krol, bröderna Mühren, Hulshoff, Rep,
    Stuy, Keizer och tysken Blankenburg. I England blev det ett lag som
    numera för en mer undanskymd tillvaro, nämligen Queens Park Rangers.
    Då hette stjärnan Stan Bowles. Det fanns massor av duktiga spelare i
    QPR och i mitten av 70-talet var de ett topplag i ligan.

    Snabb, teknisk fotboll är min melodi. Jag njuter när jag får uppleva den.
    Men jag är inte alls säker på att den alltid är segerrikast. Lite krasst kan
    man kanske använda klyschan:"Det är målen som räknas". I fotboll finns
    inga skönhetspris. Det är säkert bäst så. Lyckas man få ihop ett lag med
    teknik och snabbhet i kombination med styrka och kondition, då har man
    det bra förspänt. Vid en hastig anblick kan det verka oslagbart. Men jag
    saknar en viktig faktor. Glädjen. Alltför ofta ser man spelare gå ut på
    plan som om de vore på väg till en begravning. Man ger därigenom
    motståndaren en fördel som är mycket större än man kan tro. Det ställs
    stora krav på tränare. Det räcker inte med fotbollskunskap. Förmågan att
    entusiasmera och skapa just glädje och lugn är ovärderlig. Visst kan man
    lära sig mycket om psykologi genom att läsa böcker, men de tränare jag
    har sett som verkligen lyckats skapa harmoni i ett lag, har definitivt haft
    en medfödd förmåga. För framgång i fotboll är glädjen mycket, mycket
    viktigare än vad folk i allmänhet tror. Tro mig!

 


 


Gärsnäs AIS
 I Gärsnäs AIS har jag
 varit ordförande under
 tre år (2000-2002).
 Vi försökte då skapa
 en så bra ungdoms-
 verksamhet som bara
 var möjligt.

               Läs mer!